Sitges i mina drömmar.

De första vi lägger märke till på tåget från Barcelona till Sitges är att Adam Alsing med familj stiger på i vår vagn. Adam Alsing skojar på sitt lite grabbtöntiga Big Brother-vis om att det finns mer maskulina stränder i Sitges (som är känt som en badort som drar homosexuell publik) och jag och Niklas kastar roade blickar på varandra. Som man bara kan göra när man hör svenskar som är omedvetna som att det finns andra svenskar närvarande tala med varandra utomlands. Det är kul att lyssna på människor som inte vet att de kan bli förstådda av omgivingen - alla borde tjuvlyssna på konversationer, det ökar förståelsen för omgivingen och skapar en bättre värld i ett långt lopp...och dessutom måste man göra något åt sin egen nyfikenhet, annars växer sig öronen dessvärre jättelånga.

Vågorna väller in mot stranden och jag kan nästan höra hur de fräser till mot strandkanten så salta de är. Jag har just gett mina ben en ofrivillig peeling av all sand som fastnar i solkrämen som jag klumpigt kladdat ut - kanske är det lite orepad hud kvar på insidan av låren? Kanske får man göra som i skräckhistorierna om omkullkörda MC-förare och skrapa bort sanden med en stålborste?

Men ingenting i hela världen skulle kunna få mig att vilja vara någon annanstans nu än i solen på stranden i Sitges, med den vackra medeltida kyrkan i bakgrunden och med det starkaste vitaste ljus jag någonsin upplevt. Vad kommer ljuset ifrån? Det är så ljust överallt - är det byns vackra, vitkalkade murar och väggar som refleterar solljuset så ohämmat? Kanske är det lyckan från brudparet som poserar för en fotograf med havet som bakgrund som gör att allt tycks så ljust?
På vägen hem får jag svaret - Adam Alsing och familjen igen och nu är de grisskära som de som bara varit i solen i Sitges en hel dag är! Det var solen som var ljuskällan...vem hade kunnat ana?