Bland änglar och demoner i den eviga staden

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag ana hur vackert och fullkomligt Rom skulle vara. Och det är väl inte så konstigt egentligen, när hela staden är en enda hyllning till gudar och rikedom. Är inte Rom en kamp mellan änglar och demoner som pågått i århundraden, ja, i årtusenden?
Antikens Pantheon kan väl bäst illustrera detta - under antiken ett tempel till "alla gudars ära" och nu en katolsk kyrka som förenar det hedniska arvet med det kristna. Rom har, tycks det mig när jag besöker Vatikanstaten och förundras över Peterskyrkans stora rymd, alltid handlat om att visa människors litenhet på jorden. Kejsare och påvar har hållt uppvigglare i schack i stora politiska manifestationer - var hittar man det gudomliga i makten? Vare sig idealen varit geometrisk fullkomlighet eller mer prålig glans så har ingenting av "den eviga stadens" storhet falnat under årens lopp.

När jag går mellan ruinerna i Forum kan jag inte låta bli att slås av tanken av att jag i själva verket befinner mig mitt i en roman om Antiken, för det finns så många lämningar att man mycket väl kan få en bild av hur magnifika tempel och palatsen en gång varit och när jag går längs Via Sacra med Colosseum i ryggen är det lite som att jag inte vet i vilken tid jag befinner mig i längre. Ja, sånär som på att jag i mitt blickfång har en uttråkad amerikansk tonåring - redan blasé? - som sitter och tar igen sig på en omkullfallen kolonn. För här har människor gått för tvåtusen år sedan i lika obarmhärtig hetta som nu och sökt sig in under olivträden för skugga. Och kanske förundrades de då, liksom jag nu, över de magnifika byggnader som byggdes för att hedra gudar eller demonstrera gudars och människors makt. De människor som besökte Rom för första gången under Roms första storhet - vad tänkte de? Var de stumma av beundran över Roms storhet? Tyckte de sig se gudomligheten i dessa pampiga byggnader? Var de rädda för gudar eller härskare? Avundades de de rikas makt och ståtlighet? Gudomliga änglar och världsliga härskare - och gudomliga härskare och världsliga änglar...änglar och demoner, det flyter ihop i Rom. På "Piazza di Sankt Petri" visar de påven på storbildsskärm eftersom det pågår en gudstjänst inne i kyrkan, vi kan inte gå in just nu förstås, men vi kan förundras över hans storhet från torget utanför och i Vatikanens souvenirbutik kan vi köpa radband och ikoner med hans bild och tryckta namnteckning i förpackningarna. Vilken stor industri katolicismen är och vilken fantastisk makt som demonstreras mitt i Rom i demokratins århundrande. Beundran och förfäran, storhet och litenhet, gudomlighet och världslighet - har det någonsin handlat om demokrati i Rom?
Min syster sammanfattar våra tankar när hon skämtsamt säger: "Det var kanske tur att Italien var fascistiskt under andra världskriget - annars hade det väl allt dethär varit sönderbombat?" För vare sig änglar eller demoner härskat i Rom så är det så vackert i Rom att man inte kan annat än gapa över dess överdåd och charm. För bland alla praktfulla byggnader och fontäner finns vindlande gränder med små utsmyckade entréer och knarrande fönsterluckor. Här finns livliga piazzor där musik spelas och människor flanerar och tittar på gatukonstnärerna som arbetar och mysiga trattorior där man äter pasta och dricker espresso. Och när jag smakar italiensk tíramisu så tänker jag att en stad som smakar som Rom är en hyllning till livet och att det inte blir mer jävla "dolce" än såhär.

"Se Rom och dö" heter det i folkmun och jag är benägen att hålla med - ända tills vi sitter på planet som taxar ut från Fiumicino och piloten meddelar att planet måste kontrolleras "for vi haer probliemer med att en aäv motorerne inte staerter". Nej, nej - det är för tidigt, jag är inte redo!