Londongruppen rules 4-ever

I min gamla studentmössa står det "Londongruppen rules!" och det gör den fan för evigt. Det är tio år sedan vi trotsade studierektor Pallstedt och tog ledigt några ynka dagar efter jullovet för att åka till London tillsammans - Louise, Anna, Kristina och jag. Vi gick sista året i gymnasiet för tio år sedan och det var så roligt att komma iväg och vi gjorde alla sevärdheterna för det var nästan allas första gång i London och vi gick och såg Les Miserables och det var så fint, för musikaler är så underbart vackra och jag skiter fullständigt i att de spelar på känslor värre än den värsta Hollywood-filmen och är fulla med floskler för det är underhållning och jag måste ändå gråta för de sjunger så fint. När vi sitter och äter på det turkiska stället första kvällen och jag tittar på mina vänner så tänker jag att vi egentligen inte är så olika från de personer vi var för tio år sedan. Inte så att "tiden stått still" eller något annat klyschigt - snarare är det väl så att vi redan var de personer vi är idag, fast typ tonårsversioner. Jag har mer smink nu och är mer sarkastisk, men å andra sidan mindre omogen och självcentrerad (I hope). Jag tänker inte göra en psykologisk utvecklingsprofil på mina vänner - det får de själva göra.....- men vi är inte så långt från de människor vi var och vi var bra redan då.

Lite roligt är det att tänka på att vi fick byta vårt äckliga Leinster Hotel efter en natt den gången för tio år sedan. Vi skrattar åt det nu men faktum var att vi var gråtfärdiga den gången för vi ville inte dela badrum med en pårökt kines som satt och sket med dörren öppen när vi bar upp våra väskor till rummet och vi ville inte att det skulle vara tre decimeter långa tussar till heltäckningmattor och att man inte kunde stänga av värmen (vilket i sig är galet med tanke på att det var i London där värme i element verkar vara en tillfällighet) utan fick sova i korsdraget från ett fönster som släppte in januarikylan medan resten av rummet var som en ångbastu. Kristina och Louise minns också med fasa hur polisen knackade på deras dörr, för att, som de trodde slänga ut Jess som bodde i deras rum oanmäld. I själva verket kunde inte poliserna bry sig mindre om Jess utan de var där för att fråga om de hört eller sett något av inbrottet som ägt rum i rummet bredvid. Vi kan inte låta bli att vara lite kaxiga för att vi var så ordentliga tonåringar att vi bytte hotell till ett säkrare ställe efter första natten i skräck. Och vi var ordentliga, vi var i London för att gå på British Museum och besöka Towern och gå på en rundtur bakom scenen på teatern och snacka engelska på riktigt. Vi var så mogna och välanpassade att jag blir stolt när jag tänker på det. Det är nästan lite lustigt, vi var nästan som nu. Jag kan till och med ha varit lika mogen i gymnasiet som nu eller också har kanske tiden stått still? För nu är vi i London igen och vi bor på ett vandrarhem som lyckas slarva bort nyckeln till rummet med vårt bagage så att nästan missar tåget från London Bridge till Gatwick. Och vi skämtar om att det hade varit skönt om vi blivit kvar och ringt till våra jobb och sagt "sorry, men vi är fast i London och blir försenade". Eller också hade vi ringt till Pallstedt och sagt "ja, vi är i London med våra föräldrars tillstånd, men vi tänker inte ta igen ett skit av det vi missar när vi är borta för vi återupplever vår tonårstid och snälla du, go fuck yourself!". Ha ha, jag är nitton igen och Londongruppen är coolast på jorden!